Valet i USA: Amerika under Trump – Ett påtvingat tillstånd som nu fasas ut

Det har gått från att vara en nationell chock till något som uttryckts i ilska, för att senare bli till skam och i en sista uttröttad del – mynna ut i hat och stress, leda och press. Jag minns olika nedslag under var och en av dessa ovan nämnda faser. Tillfällen då jag har träffat och umgåtts med amerikaner, allt för att bli vittne till hur plågan sakta men säkert etsat sig fast. Under de senaste veckornas upptakt mot valdagen, har det varit mer uppenbart än någonsin tidigare. Uppenbart hur oerhört trötta många amerikaner är på dessa fyra år av skramlande Trump Trains.

Ska då backspegeln tas fram, just idag – den dag då plågan (åtminstone på ytan) släppt taget, då blir det för min del till att ta avstamp ur en händelse som tog vid under mitt besök i Kalifornien, augusti 2017. Väntade gjorde mitt första besök på världskonferensen IASL, arrangerad av Institutionen för biblioteksvetenskap på California State University, Long Beach, CA.

Det skulle bli till ett starkt möte med USA och det öppen-hjärtliga Kalifornien, som jag så snabbt lärde mig känna värme för, inte minst på grund av bemötandet. Det varma, stilfulla, generösa bemötande som fick mig att känna mig välkommen, var än i Long Beach som jag tog mig fram.

Efter att ha landat på LAX Airport utanför Los Angeles, åkt Shuttle Van tillsammans med för mig obekanta resande amerikaner, släpptes jag av i närheten av California State University. Vad jag inte visste då var, dels att det var 35 grader varmt i skuggan, dels att jag släppts av på motsatta sidan av det Campus där jag skulle inkvarteras under konferens-veckan.

Hettan tog snabbt överhand. Ingenstans fanns folk att fråga, mitt gäst-wifi var ännu inte tillgängligt och det var sommarlov på Universitets Campus. Man springer inte omkring hur som helst under Kaliforniens sol, framför allt inte då ytor och avstånd i USA är enorma. Nej, det gäller att hålla sig lugn och gå lite på logisk känsla, lite på tur. Och turen skulle till slut komma.

På långt avstånd såg jag en kvinna komma dragandes på en resväska. Jag vinkade till och vi tog oss båda två mot varandra. Yes. Ytterligare en konferensdeltagare vilse i Kalifornia-hettan. Kvinnan visade sig komma från Syd-Afrika och hade varit med på flera internationella biblioteks-konferenser tidigare. Inom fem minuter var vi vänner. Gemensamt bekanta inom den internationella biblioteks-familjen löser det mesta. Men vi var bägge helt ur kurs, utan att ha en susning om vilken del av Universitets enorma Campus-område som vi skulle styra mot. Inte en människa. Hett som i helvetet. Ingen dricka kvar. Och det på en söndag!

Då ser vi plötsligt ett medelålders par komma ut ifrån den del av byggnadskomplexen, som hör till Universitets bibliotek. Både passande och glädjande ska det visa sig, för kvinnan är nämligen chef för en hel akademisk avdelning på Universitet och är dessutom nära bekant med vår arrangör. Efter att vi förklarat vår prekära situation, tar paret resolut och rensar baksätet på arbetsmaterial. De erbjuder oss snabbt varsin sittplats. Väskorna är redan placerade i bagagen, det innan vi ens hinner säga tack.

Här börjar en rundresa på Universitetets område, som utan att överdriva ska ta mer än en timme av detta amerikanska pars dyrbara söndags-tid. Det ska senare visa sig pågå ett vägarbete mitt på campus-området. Något som oss då ovetande, ska hindra en naturlig genomfartsled mot den del av Campuset som vi ska till. Vi åker nu bil med amerikaner, hemma i området, men i praktiken helt chanslösa, då det är som det så passande brukar heta: som att leta efter en nål i en höstack. Campus-området är gigantiskt.

Här börjar en mindre ord-kamp mellan skjutsande fru och man. Men oavsett vilka resonemang frun i bilen för, så är mannen i fråga orubblig. Vi har fått hjälp av dem, då är det också deras ansvar att se till att vi når vårt slutmål. Luftkonditioneringen i bilen var ljuvlig, sällskapet trevligt och konferensstarten en hel dag framåt i tiden. I ett sådant läge låter jag mig bara hänga med i det som sker, eller inte sker. Väntan gör mig ingenting alls.

Och det ska sägas, så här har jag mött amerikaner många gånger. Öppna, generösa, engagerade och mycket gästvänliga. Det folk ibland lite slarvigt slänger ur sig: att amerikaner är dumma och förslappade, det är ingenting som jag håller med om. Inte de amerikaner som jag haft äran att möta i alla fall, framför allt inte de senare åren, snarare tvärtom. Så även i detta fall, men då är också upplösningen placerad helt i en egen klass för sig.

Ett stopp vid en av de många samlingslokaler som finns på området leder till att ytterligare en person med resväska sluter upp. Kvinnan vi möter gör klart att hon kommer att gå till fots mot vår inkvarteringsplats. Mannen i bilen har ett längre samtal med kvinnan och dyker till slut upp framför min bakdörr. Vi får veta att han genom kvinnan lyckats ta reda på var platsen för upphämtning av rumsnycklar är belägen. Det är bara bilvägen som ska lösas. Det görs också och det på ett alldeles fenomenalt sätt.

Vi lämnar Universitet. Bilen tar sig runt minst halva Campus-området. Vi är ett tag ute på motorleden. Frun ser aningens stressad ut, hennes man rör inte en min. Till slut hamnar vi på Bellflower Road, en gata som jag ska besöka många gånger under vistelsen i Long Beach. Entrén till Campus hittas, in svänger bilen och där ser vi plötsligt ”International House”. Vår efterlängtade boning.

In i foajén på den akademiska nationen för detta område springer så vår kära förare. När han väl kommer ut så är det med armarna uppsträckta i segergest:

– Yes, we found it. We are at the right place.

En stund efter att nycklar är utkvitterade, pappersunderlag inlämnat och registrering till konferensen genomförd, står jag och Steve, dagens hjälte och förare, i nära samspråk med varandra. Jag tog mig mod och frågade:

– How come you did this for us, you dont even know us?

En varmt leende amerikan vände sig då mot mig. Den blå seglarkepsen åkte av. Sen öppnades munnen:

– Maybe I wanted you to see that not all of us are like that horrible man.

Jag minns att jag skrattade till vid orden. Steve tog då sats ytterligare:

– What I want, is you to have a wonderful conference time here in our city. So, when you go home to Sweden you will remember us and tell people about how real americans are. That is important for me and my wife.

Listan på liknande möten och händelser med amerikaner kan göras lång. Men det här var bara ett halvår efter att Donald Trump klivit upp på president-tronen. Då var fortfarande inte ilskan och hatet lika utbrett bland folk på hemmaplan. Det var på det sättet en lättare tid att ta sig an, men varåt det lutade visade redan Steve och många andra med honom.

Detta tåls att tänka på en dag som denna. En hett efterlängtad dag, fylld av både framtidstro och lättnad för oerhört många amerikaner.

Till Steve och Susan har jag bara en sak att säga:

– Cheers my friends and God bless America!

”Att resa till Japan är som att besöka en helt annan planet. Nu har du varit där.”

När jag direkt efter hemkomst till Sverige tog emot denna artikels rubrik som färdigt citat, så förstod jag att min vistelse i Japans folktäta Kansai-område varit något utöver det vanliga. Innan detta klargörande utifrån annan part nådde mig var det för mycket att ta in på en gång. För mycket intryck, för mycket att sortera, ta emot och försöka förstå. Det perspektiv som vanligtvis går att skapa under en resa, eller i nära anslutning till avslut av en resa, fanns helt enkelt inte där. Sen är ett besök i Japan, utanför turistens stora igenkännings-faktor och trygga besöks-zon, vilket min resa till Osaka och Kyoto verkligen handlat om, något helt annat. Att kliva rätt in i Japans utbildningsvärld, fullt med professionella hemmastadda japaner runt omkring sig, och att på deras villkor, i deras stolta tillvaro, hänga med bäst det går… det är precis som det beskrivs här ovan – som att besöka en helt annan planet.

När jag anländer Osakas flygplats ”KIX” är det redan kväll och becksvart mörker utanför flygplansfönstren. Arrangören för den nationella konferens som jag har blivit inbjuden till – för att hålla ett Key Note Speech om Sveriges rådande situation för skol- och folkbibliotek, har precis som jag anlänt flygplatsen efter en i runda slängar 15 timmar lång resa med start i Paris. Vi har både deltagit på den årligt återkommande internationella konferensen för skolbibliotek IASL, i år förlagd till Kroatiens pärla Dubrovnik. Vi reser med olika bolag, men tidsmässigt prickar de bägge flighterna varandra med en skillnad på maximalt en kvart! Detta ska visa sig bli signifikativt för hela min veckolånga vistelse i Japan.

För så här är det: I Japan är det ordning och reda.

Helt enkelt för att det måste råda ordning och reda. Tillvaron kräver det. Utrymmet för befolkningen är högst begränsad. På en så extremt liten yta, med så mycket människor, att det inte finns utrymme för svängrum. Disciplin i vardagen, med noggrant efterföljda regler – i skolarbetet, på jobbet, på tunnelbanan, inne i affärer, i bostadsområden, i trafiken och så vidare. Alltså, jag måste säga att jag uppskattar denna ordning och reda. Inte minst blir jag påmind om detta faktum när jag en vecka senare landar på Arlanda i Stockholm. Det räcker med att försöka ställa sig i vad som ska likna en kö till flygbussen, så spricker det direkt.

Sen är det inte enbart utrymmesbrist och trångboddhet som utgör bas för en vardagsdisciplin så utöver det vanliga. Det här är tradition och högst kultur-betingat, del av den japanska historien, i arvet efter hårdföra konungar som styrt landet i ett absolut järngrepp. Buddhism och Shintoism bidrar i sin tur till förkärleken att skapa balans i tillvaron och att göra det i samklang med människorna i det samhälle som utformats för detta ändamål – att i enkla ordalag helga och respektera olika gudars vägval i den jordiska tillvaron.

Japan är ett gammalt samhälle. Vid sidan om tornar teknikens under upp sig. Men det gamla och bestående flyttar inte på sig i första taget. Om det vittnar både bebyggelse, andlig närvaro och politisk makt. Att buddhistiska partier i Kansai-regionen lockar många extra väljare då tempelrenoveringar står högt på agendan, det är fullkomligt självklart i det traditionellt bevarande Japan. Religion, ekonomi och politik vandrar utan problem sida vid sida. Sen betyder inte det att alla buddhister och trogna anhängare till den inhemska religionen shintoism (vilket handlar om drygt halva Japans befolkning och då snackar vi i runda tal om 60 miljoner människor) går i tempel varje dag. Nej, snarare ser det ut som det vi själva är vana vid i kristen miljö. Men traditionen som sådan och dess långvariga arv, det släpper inte Japan greppet om. Tvärtom.

När jag och arrangören lämnar konferensens absoluta center i stora regions-staden Osaka, tar ett tåg oss till Kyoto. Tanken är att vi ska sova på ett enkelt japanskt hotell. Arrangören ska nämligen upp tidigt nästa morgon, för att genomföra ett antal lektioner på ett av Kyotos privat-universitet. Det är biblioteksstudenter som ska mötas upp. Arrangören är till vardags prefekt och har anställning på två olika universitet i Kansai-regionen. En region som utgörs av en enorm havsbukt, kallad Osaka-bukten. Tre städer ligger utplacerade, stad efter stad. Som efter en lina drar de sig iväg – genom Osaka och grannen Kobe till bergs-belägna tempel-staden Kyoto. Vi landar i detta någonstans kring drygt 15 miljoner människor, i en och samma region. Det är med andra ord stort. Ofattbart stort.

När man som besökare tar sig fram i denna tätbebyggda region är upplevelsen först att det är oerhört trångt. Men det ska visa sig att det första intrycket släpper taget rätt fort. För nog är det trångt alltid, enormt trångt till och med. Men med alla smarta lösningar, som på varandra placerade dubbla, eller tredubbla cykelställ, tajta innegårdar som samtidigt får fungera som tvättstugor, bilar som medvetet är av mindre storlek och därför är lätta att parkera, så blir det nästan som en liten dockstad. I mitt tycke är detta komprimerade samhälle mysigt, gediget och så fyllt av liv och ljud. Framför allt det sista. För det är ett oerhört högljutt samhälle vi talar om här. Japan är som en enda stor högtalare riktad mot allt och alla. Den är alltid i On-läge.

Att åka buss från Kyotos Gyllene Tempel (som numera är placerad på UNESCO:S världsarvs-lista) till det som kallas ”Kyoto Dowtown” är ett skådespel som är svårt att beskriva i text, men likväl väl värt ett försök:

Först ropas busslinje och nästkommande station ut i bussens högtalare. En kvinnlig röst översätter sen den japanska informationen till engelska, koreanska och kinesiska. Vid vissa tillfällen kliver busschauffören in i matchen och förstärker så samma information ytterligare. Förutom detta hörs ett klockspel inför varje stationsstopp och efter varje stopp även en pling-signal innan dörrarna till bussen slår igen.

Nog där? Inte då.

När bussen når en knutpunkt på den långa linjen ned till Kyoto centrum (vi snackar här om en stad i Stockholms storlek), då är det dags att byta förare. Då utspelar sig följande scen:

Den tidigare chauffören kliver ut ur förarhytten efter att ha gjort klart för alla resenärer att nu ska det ske ett förarbyte. När det väl skett kliver föraren ut i gången på bussen och vänder sig mot alla resenärer och utför en ritual med två bugningar och en hälsning om en fortsatt god dag. När väl den första föraren lämnat bussen, bockar sig den nya föraren inför bussens folkmängd och gör sig redo att ta plats i förarhytten. Innan han kör iväg (för i Japan handlar chaufförs-jobb i varje situation och läge om manligt utfört jobb) ropar han ut i högtalarna att han är bussens nya förare- Därefter ges en information om linjen vi alla är en del av och att det nu är dags att åka. När plingandet inför dörrstängning är avklarat återkommer inom kort den kvinnliga rösten med ny information om den hållplats som bussen snart kommer att anlända till. Och så håller det sen på.

Omständligt?

Märkligt nog kan tyckas, men det flyter på rätt bra ändå.

Lustfyllt?

Absolut. Detta är ett skådespel som sällan upplevs på en buss. Det är bara att luta sig tillbaka i sätet och njuta i fulla drag.

Ordning och reda var det. I allt. Hela tiden. Dygnet runt.

Lägger vi till en vecka här, fyllt av möten med kontrollanter på stationer, vakter som håller koll på övergångsställen, biträden som uppvaktar folk i affärer, vanligt folk som vill hjälpa till när man stannar och tittar på sin mobil och ser lite vilsen ut, så är det en uppbackning och en kontroll av samhällsfunktionerna som inte existerar på hemmaplan. Och återigen, det som många lyssnar in som omständligt och påträngande i vardagen, är i själva verket en ytterst väloljad maskin, där ingenting någonsin blir rörigt. Tvärtom gör all denna ordning, där ingen endaste människa någonsin stöter till dig, ses springande på gator och i tunnelbanor, eller olyckligt råkar dyka upp på fel sida vägen (i ett land som ändå har hållit sig med engelskt inflytande under lång tid, med bland annat vänstertrafik som följd) att du upplever ett flyt och en harmoni i allting. Jag tror ärligt talat inte att jag såg eller hörde en enda gnällig människa på hela min vecka i Kansai-regionen. Då är Osaka en stad i Berlins storlek. Smaka på det du!

Det är inte annat att säga att jag är rejält torsk på Osaka och Kyoto. Att få glida med i denna puls, dag ut och dag in, med nya upplevelser och möten i allt – från matorgier till utkikspunkter över en modern asiatisk stad i Osaka. En stad som i mina ögon har precis allt. Det är för mig att betrakta som en nyvunnen kärleksaffär.

Och då har jag inte ens vidrört alla de besök som gjorts på olika universitet och bibliotek. I bokaffärer, second hand-shopar och japanska restauranger. I buddhistiska tempel och samlingssalar. Allt det som sammantaget aldrig vill ta slut.

Det och mycket mer än så, får du ta del av nästa gång ett inlägg postas här.

———-

Är du själv en nybliven Nippon-fil, eller kanske en gammal nörd på japanskt kulturutbud eller vem vet… kanske planerar du en första resa till Kansai efter denna uppåt-sång om planeten Japan. Ta då kontakt med mig, så ska vi prata på i äkta japansk babbel-stil.

Härinne eller varför inte på Messenger. Där hittar du mig som Fredrik Ernerot.

Arigato!

 

/Fredrik Ernerot, ordförande i Skolbibliotek Väst och nybliven Nippon-fil.

 

 

I-Pads som digitalt läroverktyg på Fritidshemmet

Att använda digitala verktyg i undervisningen faller sig naturligt för varje skolbibliotekarie idag…

Men att hitta ytor och användningsområden i fritidshemmets verksamhet prioriteras och omnämns inte lika ofta.
Med en enkel uppsättning I-Pads och en tydligt strukturerad plattform, med pedagogisk ledning och fasta ordningsregler nås mycket vinster.
En blandning av åldrar, kön och intresseområden, liksom barnens delaktighet följer med helt naturligt.
Allt det som skolan under skoltid många gånger stångar sig blodig för att uppnå.

Det moderna lärandet i vardagen.
Det behöver inte vara svårare.

 

Seoul, Seoul, Seoul…

 

Staden som tar sig gestalten av ett Starwars/Pokemon-stylat bombnedslag. Ett kontrasternas mecka av absolut största slag. Uråldrigt traditionsbundet asiatiskt möter ett överdådigt, flippat Manhattan.

Samtidigt är rytmen i 25-miljonersstaden präglad av lugn och disciplin. Det bara flyter på, trots sexfilig jampacked trafik dygnet runt. Gangnam-downtown, eller vilket tänkbart väderstreck du vill, i och kring den kokande grytan till stad, det spelar ingen roll.

 

Seoul in my Soul

Even if I, in a pure psycical way, now have left the country in the East, it is stucked right there. Right in the middle of my heart. A kind of magical flicker is following me around. A modest blend of taste and light is in the air. A blend that mixes the most ancient wisdom together with all possible modern technique and Manhattan-like surroundings.

Ok, for me to be on a Conference, its nothing new. To be a speaker on a conference is also a pretty common thing nowadays. After years in the field of teaching, library and school I feel seasoned. There for it is a quite relaxed Swede that steps inside Incheon Airport around mid day monday (seven extra hours ahead), a week back from now. Enormous as it is, South-Koreas main Airport Incheon – but with a custom- as well as an passport controller, that are nodding with a smile on their faces, you dont even react on the matter of the big size. Not at that point.

Koreans are known for their hospitality and nice manner, especially when it comes to take care of foreign guests, so to be a speaker from Sweden invited by the countrys ”one and only” National Library for Children and Young adults, its not a disadvantage. Not at all. Korea and Sweden has a strong bond to eachother. It goes all the way back to the Korean war (1950-1953), when Sweden through UN, handed over large amounts of medical equipment, as well as several doctors and nurses. The hospital in Pusan (on the coast-side), built at the end of the war, is well known in both countrys history. You should add here the fact that many South-Korean lifes were saved that way.

South-Korea never forgot about it!

So, the treatment is top hundred, from the first to the last minute of my four day long staying in Seoul: South-Koreas main capital and to that: the forth biggest city in the world. Together with its outlaying areas the City with a big C counting in on the unimaginable number of 25 million people!

That folks is one London or Paris, with four Berlin spread out, one in each direction from the the Downtown Gangnam-district.

Gosh!

Talking about bonds between Korea and Sweden… There is no coincidence that both the King and Queen from Sweden, as well as Princess Victoria and Prince Daniel, visited Korea in a tight period of only three years (2012-2015). Co-operation around topics like: enviroment, trading, peace and education are all happening at once. The Prime Minister of Sweden Stefan Löfven also visited South-Korea (2013) to have… believe it or not – a look at the Korean education-system.

I can assure you that during the entire trip I felt I was in extremely good hands, having the chance to visit the country, with such a strong feeling for my own country.

Just the fact that a Swedish person does not need to have a Visa entering South-Korea. If the journey is under 90 days and not attend to be focused on work or study, it is only to put the passport in the back of your trousers and get on a plane to Incheon/Seoul.

Here again: The friendly agreement between our two nations.

Picked up on the airport by the hardworking co-ordinating crew with Park and Jason as a special command. Nothing goes wrong after that. The conference own hired bus, with its own driver, going through the traffic from hell. Not one time, more then ten times a day. Sometimes up to six route files in one direction, fullpacked all the time. A never ending 24-hour traffic scramble.

But to notice. Once again. The Koreans, with their modest way of acting, with the I Ching-styled way of behaving. In balance, with a patience coming from another planet. They go with the flow.

Something we in the West are talking about alot, right.

Go with the flow

The Koreans just do it!

That is one of the things I have with me right now. Back home. The manner, the way of acting. The patience. The acceptability.

– Ahh, now I´m back again. I was just home for an hour. Meditating.

Just like that 🙂

Add to this… The positive attitude, and the sence of humour lying there. Not always seen in clear sight, but its there, all the time, bowling under a layer of ordinary, what we often like to call surfaces. And to that: The engagement to the field. The pure love shown to the proffession. The ability to stand up straight and be proud. Just for the cause of it. The generosity… and then the thing that made the strongest impression on me: Koreans currage.

To stand up on a stage, just speaking out to the audience, being involved in a deep conversation with important people around, or pointing out strange objects on one of the many cruises through crazy Seoul, or to ask questions to the speaker-set of the conference Symposium #10, where 250 people are gathered together, people from the whole library field, unknown people from all over the country…

… To over and over again have the currage to say: We are not there yet. We are dreaming about a change. We want things to be different. We want things to happen. Right now. Can you help us?

That is the one single thing impressing me the most on this journey of a fairytale. The Power of the people. The Koreans.

To put all this in an even deeper perspective. Look at the history of the country Korea. Where the ”so called” neighbours China, Mongolia and Japan have raped the country and its people, over and over again. Where Korea everytime has been forced to build up and create a new society. Again and again and again. That is one strong people folks!

———————————————————–

In the next part of this blog-serie covering my visit to Korea and Seoul, as one of the speakers on Symposium #10, being the representative one from the good feelow-nation Sweden, we will have a look at some of the backside matters, such as: the growing population in the main-area of the big city Seoul. Also how the school system is about to take a new turn at the same time as it is hold back strongly, of a tradition filled with hierarchic structures, where a economically well-nourished country (#15 in the World) at the same time lacks when it comes to natural ways of co-operation and free-space for the people working in a field like: Library and School with Children and Young adults.

Nya biblioteksstatistiken – sett ur ett jämförelseperspektiv

Skolbibliotek Väst arrangerar ordinarie årsmöte onsdag kväll. Under mötets inledning fastställs att Skolbibliotek Väst – trots införande av ny skollag, ny läroplan, mängder av fortbildningar och konferenser, i högsta grad fyller en central funktion på området. För den egna regionen, liksom för staden Göteborg. 

I bakhuvudet på mötets deltagare ligger naturligtvis publiceringen av årets biblioteksstatistik, passande nog presenteras den bara några timmar innan ett sen länge planerat årsmöte.

När området som hastigast berörs är det som väntat meningen: 90 kommuner saknar helt enskilda skolbibliotek som har minst 20 timmar avsatt bemanning för skolbiblioteksverksamhet som vinner störst uppmärksamhet. Siffror i just den storleksordningen känns igen, även om det tidigare kanske främst varit fokus på att – hälften av landets alla skolor saknat skolbibliotek överhuvudtaget.

Av Kungliga bibliotekets statistik-ansvarige Cecilia Ranemos dragning kring årets statistik, framgår att insamlingen av statistikunderlag och precisering av desamma förbättrats. Visst, det går i respektive kommuns/skolas rapport att utläsa mer information än kanske någonsin tidigare, kontentan blir ändå densamma. I slutänden syns både nya och gamla siffror – placerade sida vid sida.

På det sättet är det, i år liksom tidigare år, en dyster läsning som serveras, men det finns ljusglimtar, det ska sägas. Inte minst blir det tydligt när specifika kommuner som verkligen satsat på skolbiblioteket som en pedagogisk verksamhet synas i fogarna. Det finns flera goda exempel att titta närmare på och riktigt glädjas åt – både på kommun- och enhetsnivå.

Det är först när jämförelser görs mellan kommuner som satsat och kommuner som inte satsat alls, som bygget inte längre håller ihop, utan istället bokstavligen rasar samman.

En jämförelse jag väljer att göra är en mellan de på alla plan vitt skilda kommunerna Växjö och Göteborg.

Växjö får här fungera som ett mönsterexempel på hur det med kunskap, vilja och resurser går att lyfta en hel kommun till en nivå – där skolbiblioteket utgör just en pedagogisk verksamhet, med bredd i urval av media och en god bemanningsgrad. Sen är det passande nog en skola i just Växjö kommun som den här gången kammar hem Nationella Skolbiblioteksgruppens årliga pris – Årets skolbibliotek. I det här sammanhanget inte förvånande alls.

Göteborg är landets andra största stad. Den stad jag själv verkar som skolbibliotekarie i och har så gjort under 10 år. Insatser har gjorts på området. En biblioteksplan, liksom en utredning till grund för den är upprättad och genomförd. Själv har jag, liksom Skolbibliotekscentralen i Göteborg, fått känna på hur det är att bidra med stöttning för att få till verksamhet ute i skolorna – jag i projektform på stadsdelsnivå. Skolbiblioteks-centralen med hela staden som uppdragsområde.

Det är här viktigt att förstå en sak. Det är svårt när en storstad utgör en kommun, som i sin tur är uppdelad i en organisationsform, med storstadsdelar som dels har ett visst självstyre, men samtidigt ska inordnas under kommunens stora tak. Det blir varken hackat eller malet. Inte heller når det reell utveckling, där i slutänden enhetlighet och demokratisk rättvisa mellan skolor, stadsdelar och dess elever ska råda. För de är många eleverna i Göteborgs alla skolor. Väldigt många. Göteborg. En stad som i spåren av allt detta just nu möter mycket tuffa utmaningar, något som vid det här laget är känt för de flesta.

Nå väl. Vid en jämförelse framstår Växjö kommun i storlek och elevantal som en av tolv stadsdelar i Göteborg. Bara här blir en jämförelse svår, men samtidigt, det är skolor och elever alltihop. Ansvaret är kommunens. Därom råder ingen olikhet.

Det blir i ljuset av detta därför slående att se hur Växjö kommun med sin ringa storlek lyckats bättre än vad hela stora Göteborg gjort. Om vi nu utgår från det underlag som KB tagit emot. Det är som alltid svårt att tala validitet när bortfallet är stort. För stort bortfall är det väl ändå frågan om här, eller?

Göteborg har 15 verksamhetsrapporter registrerade från skolbibliotek runt om i staden. Växjö har motsvarande 17 rapporter anmälda. En kommun som i sitt omfång är som en av tolv stadsdelar i Göteborg.

När sen innehållet synas närmare: Öppettider, tjänster, mediabestånd och aktiviteter, då blir det än mer slående vilka skillnader som råder mellan dessa två kommuner. Det görs förvisso mycket aktiviteter i båda kommunerna, befintliga skolbibliotek är öppna, det finns personal… men om Växjö kommun får ses som komplett utifrån sin ringa storlek – Var är alla andra skolors bibliotek i Göteborg någonstans? I rapporteringen syns de som sagt inte.

Titta gärna själva. Jämför kommuner med varandra, syna förutsättningar och satsningar, liksom uteblivna sådana. Ta med och visa chefer och kollegor, föräldrar och elever.

Så här ser det ut!

 

Synar verksamhetsrapporter gör du här: http://bibstat.libris.kb.se/

 

Kunskap – Vad är den värd? Föreläsning med Sven-Eric Liedman

 

Under årets novemberlov i Göteborg erbjuds för anställda i Göteborgs Stad-Skola – en studiedag med ett brett utbud av föreläsningar kring lärande och digitala verktyg. Välkände forskaren i idé- och lärdomshistoria Sven-Eric Liedman (mellan 1979-2009 professor i detta ämne vid Göteborgs Universitet) besöker Nya Påvelundsskolan i Västra Göteborg. På programmet står en dryg timme omkring ämnet: Kunskap.

Vitt och brett skildrat, men samtidigt med ett tydligt historiskt perspektiv. Här en ungefärlig återgivning av den Twitter-rapport som publicerades under Liedmans föreläsning.

 

Föreläsning med Sven-Eric Liedman är som alltid intressant.
Idag handlar det om vad kunskap är?
– Vardagligt men komplicerat, måste jag säga.

Vad är kunskap?
– Kunskap och information.
– Kunna och veta.
– Kãnna och känna till.
– Ytkunskap och djupkunskap.

Liedman landar snabbt i bibliotekets och böckernas funktion.
– Att få information som sen efter koncentrerat läsande blir till kunskap.

– Man behöver inte nå kunskap genom information som hämtas på nätet. Man kan hitta information där, men inte bara där. Böcker är information.

– För att kunna ta del av och förankra den djupa kunskapen, så behöver vi kunna bedöma vilken aktualitet informationen ifråga har. Det komplicerar.

Liedman drar här paralleller mellan vetenskap och till exempel att baka bröd.
– Att kunna baka bröd är egentligen väldigt komplicerad kemi.
#justdet

Liedman viker här in på en historisk linje…
Paideia berörs. Grekernas val att ta vägen mot ett rikt fysiskt och psykiskt liv. God etik hamnar också i fokus.

Vilka krav ställs då? Om etik och demokrati ska kunna råda.
Klaras då valet av? Är det ens möjligt?

Liedman beskriver här vidare hur ”utantill-lärandet” tagit ett kliv ur vår tid, men att den typen av lärande har haft stor betydelse historiskt.

Den förståelsen behöver vi som jobbar med lärande i biblioteket ha med oss, tänker jag. Det här bidrar till hur omgivningen bedömer vår verksamhet. En rektor, föräldrar, kollegor, för att inte säga – politiker som möter skolans lärande genom bibliotek, de befinner sig alla på olika platser och plan här. Vi tycker ofta att vi vänt den här typen av faktainlärning ryggen. Här behöver vi som är lärare och bibliotekarier vara lite uppmärksamma. Mycket av de här gamla bedömningsramarna verkar nämligen fortfarande, medvetet eller omedvetet. Är ni med?

Liedman styr här in på området bildning. En naturlig väg mot dagens så kallade kunskaps/informationssamhälle. För var hittas egentligen ”bildning” på agendan idag?

– Folkbildningen är Nordens enda bestående bidrag till utbildningens historia. Det ska noteras, säger Liedman.

Skolan bör ha tre uppgifter:
1. Förbereda elever för en god framtida yrkesverksamhet.
2. Bidra till att göra elever till goda och medvetna samhällsmedborgare.

3. Att ge elever möjligheter till ett rikare liv.

Idag försummas både den andra och tredje uppgiften, menar Liedman.

Liedman går i slutet av föreläsningen igenom olika pseudokvantiteter… Polisen som ska ”samla pinnar”. Försvaret som ska kvalitets-säkra, vad det nu innebär?

Mycket skratt hörs i publiken.
– Universitet ska vi inte tala om. Urval av elever. Godtycklighet råder i högsta grad här.

– Betyg blir vi nog inte av med, men det finns även andra bedömningsmallar.
Nyfikenhet och intresse för utveckling till exempel. Det ska värderas högt.

Föreläsningen avslutas med ett antal reformförslag.
Bland annat att betygen kompletteras med andra bedömningsramar.

Rapporten från dagens föreläsning ”Kunskap – Vad är den värd” – med landets vassaste forskare i idé och lärdomshistoria, slutar här.

 

För mer information om Sven-Eric Liedman besök: http://sven-eric.liedman.net/

 

 

Skolbibliotekscentralen i Göteborg håller distriktskonferens idag

Solveig Johansson Eriksson, bibliotekspedagog på Fiskebäcksskolan i Västra Göteborg. En läsande klass presenteras.

Vårens distriktskonferens hålls på Frölunda Kulturhus. En heldagskonferens erbjuds, som innehåller allt från boktips och information till workshops och utdelning av diverse böcker.

Bland informationen märks bland annat…

Skolbibliotek Väst http://skolbibliotekvast.blogspot.se/  som informerar om kommande årsmöte 10 april. Föreningens verksamhet, medlemskap och kommande samarbetsarrangemang med SBC och Kultur i Väst tas upp. Väntar gör en konferens om läsutveckling. Tillfället är oktober 2014.

En läsande klass enlasandeklass.se/ presenteras av Fiskebäcksskolans Solveig Johansson Eriksson. Metoder utifrån klassers arbete i projektet, initierat av Martin Widmark, beskrivs närmare. Det finns även en grupp med samma namn skapad på Facebook. Gå in och sök mer information på webb-adressen ovan.

Adam Nilsson, SBC informerar om den skolbiblioteksutredning som nu genomförs i Göteborg. Inledande fas innebär att en första enkät lämnas ut till stadens samtliga kommunala grundskolor. En kartläggning görs därigenom. Sen ska underlaget ställas mot den biblioteksplan som är framtagen för Göteborg. Fortsättning följer.

Workshops, föreläsning och utdelning av böcker väntar efter lunch.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med anledning av ny Pisa-rapport – Gästinlägg signerat Gunnel Olsson

Efter en kort diskussion med Lunds skolbiblioteks-profil Gunnel Olsson, står det klart att de ny-publicerade Pisa-resultaten berör och det rejält. En lista på konkreta åtgärder för ökad läsförståelse blir till en fråga om ett inlägg på OrdfSBV-bloggen. Här därför ett gästinlägg – med skolbibliotek i fokus.Vad annars!

 

Det har varit dels mycket nedslående och dels mycket intressant att under gårdagen följa diskussioner och inlägg kring de svenska Pisa-resultaten.

Resultaten kan också ses som ett starkt stöd för att bra bemannade skolbibliotek med god verksamhet krävs!

 

Genom:

– Likvärdig skola, det vill säga: alla elevers, föräldrars o lärares rättighet.

– Bemannade skolbibliotek!

– Likvärdiga satsningar på skolbibliotek, det vill säga: tydligare definition på vad skolbibliotek innebär.

– Skolbibliotekarier som starka samarbetspartners till lärarkollegor, det vill säga stöd i planeringsarbete, understödja med halvklass / grupp och så vidare.

– Aktivt arbeta med lässtimulans, läsförståelse o boksamtal för att vidga språkkänsla o språkförståelse.

– Att handleda lärare o elever utifrån kompetens gällande medie- och informationsvetenskap.

– Att kommuner satsar på tidigt stadium på yngre barn likaväl som på äldre elever vad gäller tillgång till bemannat skolbibliotek!

 

Med andra ord – Nu är det dags att lyfta och stötta svenska elever i deras lärande och kunskapsinhämtande.

 

Gunnel Olsson, Skolbibliotekscentralen, Folkbiblioteken i Lund

 

Pisa-rapporten i sin helhet hittar du här http://www.skolverket.se/publikationer?id=3126

 

 

Elevens val på agendan – Filmskapande i skolbiblioteket

Att låta film kliva in i biblioteksverksamhet – ett vinnande inslag! Elevers förmåga att själva skapa, med berättelsen som grund, den här gången i en fördjupning av elevens val… ett absolut måste för det moderna skolbiblioteket! Här skapas som synes ett första scen-synopsis.